MonikaW

En språkdvärg är jag. På svenska alltså. Så det är bara att öva och öva! Jag tränade lite med att översätta text från en av mina böcker. Och nu har jag gjort det. Övat som en galning. Tog flera timmar igår kväll och nu på morgonen detta “övning”. Det blir ju ganska svettigt. Men, men... Nu ska jag sätta det som jag fick gjort upp här i bloggen och går till fika med arbetskamraterna. Känns som välförtjänat. Undrar du – way?

Och här är utdraget:

Till sist kom det dag när Mirebell skulle till castning. Hon var lite nervös, håll på att halta på trappan och när hon till sist kom fram till rätt dörr var hon röd på kinderna. Bakom dörr satt tre flickor, som väntade.

“Idiot, fyling och tjockis,” satt Mirebell alla i en låda på hyllan som var till nollor. Var dom här hennes motståndare? Hah... Hon kastade huvudet bakåt och satt. Mirebell hade svårt att hålla sig åt skratt här hon lyfte foten på knäet. Vilka hemska fulingar! Fast det var jo bra på ett sätt. Kändes att roll, vad hon ville ha, var redan hennes. Hon ville bara veta vem hon kommer att spela.

Hon lutade huvudet lite bakåt, mot väggen och försökte tänka. Vad det kan vara för roll? Det är så klart säkert att hon får vackra kläder och hon sminkas så att hon kanske känner inte ens sig själv när hon kommer att titta i spegeln. Det ska bli en toppfrissan som kommer att göra frisyren, det hade hon redan bestämt. Hon undrade om det är en stor roll, men bestämde att troligen det är det. Annars skulle dom redan hittat någon. Det satt jo fulingar bakom dörren... Nej, dom behövde förstås någon, som var vacker, självsäker och drar blickar. Som hon...

“Men gud!” blev hon plötsligt chockad. Tänk, om hon ska inte ha någon text? När hon bara kommer att stå där och gapa? Tyst som en potatissäck? Vacker säck förstås men ändå... Nej. Det tillåter hon inte, bestämde hon på en gång. Dom ska få se! Men... varför tänker jag så? Kanske, till och med, ska jag spela säljare eller sjuksköterska? Kanske läkare? Ja, läkare kan jag vara... Går där, spruta i hand och stetoskop rund halsen. Vacker och ung läkare! Ja, varför inte? Och huvudperson blir blixtförälskad...

“Egentligen är det inte så viktigt att ha huvudrollen,” tänkte flickan. “Vad som är viktigt, är det, att få foten i dörren. Just! Därefter gäller det bara att komma in och dom, dom som bestämmer, kommer att la märke på mig. Och ni kommer att se, och ni blir överraskade om vad jag kan, hur bra jag är och hur jag ser ut... Det är ju så förbannade viktigt! Utseende...”

Mirebell bestämde, att även om hon inte i början får någon text, då ska hon inte säg vad hon tycker. Nej, hon ska vara tyst och vänta. Och när dom redan filmar, då öppnar hon mun och säger... ja, vad som helst, men något passande så klart. Då kan regissören bli arg på alla knäppar och undra varför ingen har märkt att hon kan och att hon måste ha huvudrollen och vad är det för amatörer som jobbar där, som inte ens kan se och känna igen en talang.

Hon skrattade glatt och var redan säker att hon börjar att få massor med erbjudandet.

“Har du varit förut på castning?” hamnade Meribell plötsligt tillbaka bakom dörren. Det var fuling som störde henne med frågan.

“Nähäh?” blev hon försiktigt. Vad vill hon? Hon kollade rund sig. Hon ville inte att någon tror att hon är kompis med en där sånt... ansikte. Hon har inte kommit för att skaffa vänner. Hon kom, för att hon blev bjuden. Faktiskt.

“Vet du vad dom kommer att fråga eller...” ville flickan bredvid inte ge sig.